photosbyustwo

Det beror framförallt på skola. Läxor. Massor.

Sedan stallet också, men det väljer vi ju själva. Det tar ändå en massa tid.

Men sedan så har det hänt en till sak. Vi har väntat med att berätta det, bara för att det är så sorgligt.

Man vet liksom inte hur man ska skriva och inte heller hur ni uppfattar det.

Visst, ni får tycka vi är töntiga.

"Det är ju bara en häst."

Men nej, det är det inte. Det är Picco.

För ett tag sedan trodde man att han hade en senskada, därför gick han inga lektioner.

Men han hade tydligen bara fejkat. Laserbehandlaren hittade ingenting. Han började "jobba" igen.

Sedan blev han halt "igen". Trodde vi.

När veterinären kollade honom hade hade han faktiskt en senskada.

Ingen kan säga exakt, men det kommer förmodligen ta ungefär ett år innan han återhämtar sig.

Amalia var i stallet själv dagen då slutsatsen blev att han inte kunde vara kvar på ridskolan.

Jag var hemma för att jag skulle intervjua några till ett skolarbete. Hon ringde mig, gråtandes, och sa att Picco inte kunde vara kvar. Det förstår ni väl? Picco var som en familjemedlem för henne.

Så nu har han fått flytta. Allt gick snabbt. Två dagar efter att han fått diagnosen lastades han och sedan bar det av.

Till ett annat stall, cirka en timme bort. Ni får förstå att det är jobbigt just nu. Speciellt för Amalia.